Jahapp

Ibland avskyr jag att ha rätt. FIck den väntade panikattacken igår. 2 st dessutom. Det gick iaf hyffsat fort att styra bort dem. Men det är lika läskigt varje gång det händer och efteråt grät jag floder.
Usch för att må skit. =/

Mötet igår var förvirrande. Skall bli sjukskriven, men vet inte när och inte om jag ska kontakta läkare eller om min kp på psyk fixar det tills nästa träff med honom. Jag var så trött och hade så ont i huvudet så det var lite svårt att koncentrera sig på all information. Mycket enklare att bara samtala/lyssna på en person.
Nåja det löser sig nog iaf.

Snart kommer Johan och myser med mig. Det behöver jag nu mer än nånsin känns det som ♥.

=/

Jag har länge tänkt att jag är på väg in i en depression igen, men det är nog bara att inse att jag redan är där.
Den där känslan av tomhet i kroppen, ja ända in i själen, lusten att gråta för allt och inget och ibland gör jag det också. Gråter tills tårarna tar slut utan att veta varför. Ständig smärta i hela kroppen och en matthet utan dess like. Jag är så trött vissa dagar att jag knappt vet vad jag heter och när jag pratar så sluddrar jag nästan, ändå har jag svårt att sova. Ligger bara och grubblar på allt och inget. Denna veckan har varit riktigt tung. Räknade ut att jag sovit sammanlagt 16 timmar på 4,5 dygn.
Alldeles för lite.
Tomhetskänslan växlar med förtvivlan och hopplöshet.
Jag orkar knappt vara med mig själv längre. Leds på att må skit, leds på att vara trött och ledsen. Leds på att vara leds också för den delen. Leds på att vara ensam.
Allt runtomkring mig faller. Lusten till att göra saker har svårt för att infinna sig. Jag måste tvinga mig till allting. Tom de allra vardagligaste sakerna som att ta en dusch, dricka vatten och framförallt till att äta kräver all min kraft just nu.
Plus all ångest på det här. Jag går bara och väntar på panikattackerna. Ett tag sen nu som jag haft en riktigt hård sådan. Men det blir bara svårare och svårare att kämpa emot ångesten. Jag är rädd för att jag ska förlora kontrollen snart. 

Imorgon är det mötesdags kl 11. AF, soc, fk, psyk och jag. Avskyr de mötena. Att bli utstirrad av alla, att försöka berätta om hur JAG verkligen mår, att försöka få dem att förstå. Det är jättejätte svårt och jobbigt. I förväg vet jag alltid exakt vad jag ska säga och efteråt är jag arg på mig själv för att jag inte ens fick fram hälften.Usch!

Till veckan ska jag åka hem till mina föräldrar. Syrran, svågern och systerdotter kommer upp över helgen. Och jag längtar så mycket efter dem. Och jag hoppas jag kommer ha massor med energi till att leka med Tindra ♥. Man träffar ju inte dem så ofta. Jag kommer vara helt slut efteråt men det får det vara värt.

Nu ska jag torka tårarna och mysa med kissen.

Ingemansland

Semestern är slut. Början av sommaren var helt underbar. Jag mådde förhållandevis bra. Jag behövde verkligen vara ledig och bara rå om mig själv. Vila upp mig.
Men sen närmade sig hösten och alla mina fysiska och psykiska symptom kom som ett brev på posten. Har mått skit senaste veckorna.
Ångest var och varannan dag och ibland har det varit riktigt nära panikattacker, men jag har lyckats avstyra dem. Tackolov.

Har pratat med af och de vill att jag skall sjukskrivas igen. Jag når inte upp till deras krav, långt därifrån. Och mitt mående är sämre nu än för ett år sen när jag började arbetsträna.
Min kontaktperson på psyk ska försöka fixa fler tider nu under hösten till mig. Så jag får prata och få lite kbt. Dessutom ska vi prata om mitt kontrollbehov. Han tycker jag har för mycket av det. Kan väl delvis hålla med.
Dessutom togs den eviga frågan om medicinering upp. Han tycker jag ska börja med Lyrica. Men jag vet inte om jag vågar. Läser man i FASS så låter det ju som att man kan dö av dem. Typ. Och att ens tänka tanken på att börja med såna, när jag redan har dödsångest deluxe, funkar mindre bra. Bläh! Nå jag får iaf fundera ett tag till.

Men nu är jag i ingenmansland. Särskilt ekonomiskt. Får inga pengar från fk eftersom jag inte jobbar och ej heller är sjukskriven ännu. Vet inte hur lång tid det tar. Och soc vill inte heller betala då. Men jag ska lämna in en ansökan dit och få ett möte så får vi se sen.

Alltid bara krångel krångel krångel. Det är inte lätt att försöka må bra när allt bara skiter sig hela tiden.
Det känns allt för ofta att jag inte syns, att jag inte är en människa som är värd respekt. Jag är ett objekt som skall slussas runt, någon man bara kan sparka och spotta på. Som skit!

Något som är positivt just nu är att jag har börjat studera matte på distans. Det känns verkligen kul att göra något som man själv vill, för min egen skull. Och att läsa på distans är nog det bästa för mig. Finns inga krav på att närvara i skolan öht, det är frivilligt att träffa läraren, en gång/vecka. Resten sköter man själv. Och hittills är det roligt. :)

Behövde skriva av mig lite. Kanske borde börja uppdatera bloggen lite oftare ;).